It won't get any better than us

När man har sagt hej då till sin bästa vän förstår man att det här är på riktigt. Det här är ingen dröm eller annan dimmig tillställning som jag sen kan glömma. Jag kan inte återvända till verkligheten för DET HÄR ÄR VERKLIGHETEN!
När man gråter bara man tänker på chokladmuffins en hösteftermiddag så förstår man att ingenting kommer bli som det förut var. Och det gör ont att längta efter de upplevelser som aldrig mer kommer finnas i mitt liv.
Detta hände mig igår.

sandra: min bästa vän, mitt månljus, min cosmopolitan! kan du inte flytta med mig? min luft tar slut utan dig. det finns ingen sandra i jönköping. det finns ingen som du.

Vad hände? Vart tog alla år vägen?

Det där som flaxade förbi i alla hast, var det mitt liv?
Varför känns det som om det plötsligt tagit slut?

Idag kommer antagningsbeskedet. Det är småläskigt eftersom jag redan börjat memorera min nya adress. Ve och fasa om jag inte kommer in. Då vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag vill bo i Jönköping. Jag vill prata småländska. Det är djävulskt coolt. Andra grejjer än den här halvöstgötskan.

Tror jag måste köpa ett par nya skor.

love//